Flydde från krigets Estland och blev ålfiskare på Torsö

Skrivet av Walter Algotsson, Torsö

Berättelsen om familjen Halleks flykt under 2:a världskriget från ett krigshärjat Estland till Sverige och Torsö är som en spännande äventyrsroman och skulle kunna bli en lika spännande TV-serie.
Hildegard och Alexander Hallek med barnen Heino, Enno och Maie tillhörde de tusentals som flydde från sina hemländer under krigsåren.
Det var på sommaren 1943 som flyktplanerna sattes i verket. Då hade den tyska reträtten från Ryssland nått en linje som bara gick åtta mil från familjen Halleks hem. Det var i Rohukula, ett tiotal mil öster om Hapsal, som familjen hade sin gård med 32 ha åkermark och skog. Utöver göromålen vid gården sysslade Alexander Hallek också med ålfiske på västra kusten av Ösel.
Dit for hela familjen varje sommar under ålfiskesäsongen. Man bodde ombord i sin egen ägandes fiskebåt.
Det var tack vare ålfiskaryrket som man fick möjlighet att fly.

Lång väntan på flykttillfälle
Den 6:e augusti anländer man sommaren 1943 till ålfångstplatsen. Avsikten var att snabbt ge sig av vidare över Östersjön till den svenska kusten men Alexander måste vänta på lämplig vind. Det är nödvändigt att han använder seglen vid flykten. Väntan blir lång. Veckorna går och vinden blåser ständigt från fel håll.
Tyskarna hade utfärdat fiskepass för makarna och deras två söner Heino och Enno. Dottern, som då bara var tre år, saknade pass och måste hållas gömd ombord. Varje dag lyssnade man spänt på väderrapporterna.
Och äntligen! Den 9 oktober kommer utsikter om vind från sydost. Han har lyckats samla på sig några liter olja till motorn. Den tyska militären delade ut olja till yrkesfiskare i utbyte mot fisk. Ingen fisk, ingen olja! Men den oljan måste Alexander spara på i det längsta och låter därför sydosten fylla seglen.
Till de tyska vaktposterna säger Alexander att han skall segla hem för året och efter kontroll och visitation från deras sida, får han tillstånd att lägga ut.

I skymningen, när Alexander och familjen kommit långt från Ösels kust, sätter han kursen mot Sverige. Flyktföretaget var igång!

Sydde svensk flagga
Hildegard Hallek hade smugglat med sig sin symaskin ombord och syr nu en svensk flagga. Den hissas i masten och blir till hjälp då deras båt på andra dygnet i öppen sjö möter tyska krigsfartyg.
” Tyskarna trodde säkert att det var en svensk båt dom siktade annars hade de prejat flyktbåten och tagit tillbaka både den och de ombordvarande till Estland”, berättade fru Hallek långt efteråt.
Vinden som varit de flyendes bundsförvant över havet, drar sig nu till allas förskräckelse mot sydväst och gör det omöjligt att hålla fast kursen på Sverige. Motorn måste sättas i gång och man kan fortsätta stäva mot svenska kusten och den hägrande friheten.
Efter 54 timmar på Östersjöns hotfulla vatten siktar man äntligen den 11 oktober de yttersta svenska skären. Då står hustru Hildegard till rors, Alexander måste vila sig och sonen Eino, som skulle tagit rorstörnen, är överväldigad av trötthet. Hans mor ser att hennes pojke måste få sova och tar därför själv över den unge rorgängarens vakt.
Hon blir därmed den första av familjemdelemmarna som siktar frihetens kust och styr flyktbåten in till Huvudskär i Stockholms skärgård.

Via fängelse o. flyktingläger till ålfiske på Västra Torsö!
Nu blev det kontroller och formaliteter. Det tog sin tid. Första dygnen i frihetens land fick familjen tillbringa i ett fängelse i Stockholm. Mamma med de tre barnen i en cell och pappa Alexander ensam i en annan.
När allt var klart med de svenska myndigheterna fick man efter några dagar flytta till ett flyktingläger i Kummelsnäs. Här fick familjen stanna över vintern.
Familjens dyrbara ålfiskeredskap lagras i ett uthus. Alexander tänker försörja familjen som fiskare även i Sverige. På senvåren/försommaren 1944 blir det klart att han får tillgång till ett ålfiske utanför Torsö på Listerlandet, längst ute på den blåsiga Sillnäsudden.

Hönshus blev bostad
På Torsö fick familjen hyra hos Benrt Månsson – ”den blinne” på Västra Torsö. Det var Bernts fd. hönshus som byggdes om och blev familjens första bostad. Det var si och så med standarden och mamma Hildegard har berättat att den första vintern i den ”nya” bostaden hände det att yrsnön låg fotsdjup innanför dörren.
Den första tiden var det fattigt och slitsamt. När familjen kom till Sverige fanns det 57 kg ål i sumpen ombord, som var fångsten från tiden före flykten. Ålen såldes i Stockholm och blev ett välkommet startkapital. Den första sommaren vid Sillnäs fiskade Alexander ål för 1.500 kr. Det var den enda inkomst familjen hade att leva på den hösten och vintern. Någon hjälp från svenska myndigheter fick man inte.

Ryssarna tog båten
De första åren i Sverige och på Torsö var familjen oroliga för att utlämnas till ryssarna som tagit kommandot i deras gamla hemland. Så skedde med ett stort antal flyktingar från de baltiska länderna under den s.k. baltutlämningen 1947. De svenska myndigheterna föll, tycker många bedömare nu efteråt, alltför lättvindligt tillföga för de ryska kraven.
Helt utan eftergifter klarade sig inte familjen Hallek i samband med de ryska återlämningskraven. Den egna fiskebåten, som Alexander egenhändigt byggt, togs i beslag. Det var landsfiskalen i Sölvesborg som hade att verkställa beslaget och mot noggrann svensk myndighetsutövning hade inte familjen mycket att sätta mot. Man tvangs lämna ifrån sig båten. Detta upprörde familjen i alla år, särskilt Alexander själv. Han tyckte hela tiden att han skulle fått behålla sin båt. Den var inte stulen.

Idoghet och skötsamhet
Så småningom får Alexander tag på en annan båt och får fler av sina ålbottengarn i sjön. Då blir fångsterna också bättre och familjen flyttar in till sta´n på vintrarna. De tre barnen går i skola där och då passar det familjen bättre att också vara bosatta i Sölvesborg.
På somrarna återvänder familjen till sitt ålfiske vid Västra Torsö och med idoghet och skötsamhet lyckas man bra i sitt nya hemland. Ålfisket vid Västra Torsö och Sillnäs hade man kvar ända fram till på slutet av 1960-talet. Då var Alexander 70 år och mamma Hildegard 60. Makarna levde som pensionärer under flera år och återkom troget varje sommar till Västra Torsö och ”Månsa-Tekles”. Bernt – ”den blinne” – var död sedan flera år men systern Tekla levde och fick på äldre dar mycken omvårdnad av familjen Hallek.

Utflugna
Barnen var för länge sedan utflugna och själva skapat sig en framtid i Sverige. Äldste sonen Heino hade blivit rektor vid musiksskolan i Rättvik, Enno konstprofessor och mycket framgångsrik konstnär med flera framgångsrika utställningar och monumentaluppdrag. Dottern Maie arbetar också inom konstnärligt yrke och är musiker och musiklärare i Stockholm. Hildegard och Alexander fick förfrågningar vid några tillfällen om att flytta hem till Estland igen. Om inte de båda gamla kunde, eller orkade, så var barnen välkomna, hade sovjetmyndigheterna låtit meddela. Makarna Hallek återvände inte. De vilar i dag sin sista vila på Sölvesborgs kyrkogård långt från de nejder och bygder som en gång sett dom födas.
På Torsö skall dom alltid bli ihågkomna för sitt vänliga sätt och den yrkesskicklighet som dom visade och vann respekt för.