På Johannes Mejers karta, som ritades på 1650-talet, finns beteckningen ’fiskehus’ vid Torsö. Det var troligtvis säsongsbostäder för bondefiskare som annars stod helt obebodda.
Strandfisket kännetecknades av att fiskeplatserna låg nära eller alldeles invid kusten. Det ur ekonomisk synvinkel mest lönsamma strandbundna fisket var utan tvekan ålfisket. På väg mot sina avlägsna lekplatser långt ute i Atlanten passerade de norrifrån komande feta blank- eller drivålarna på sensommaren och hösten mycket tätt förbi Listerhalvön.
När båtarna inte var i bruk, drogs de antingen upp på stranden eller förtöjdes intill mindre stenbryggor, så kallade kåsar. En kås kan karakteriseras som en enklare båtlänning omgiven av två parallella armar av natursten. Anståndet mellan de båda stenraderna, vilka i sidled verkade som vågbrytare, var i regel 2-3 meter.
Den fisk som inte åts färsk, konserverades genom torkning, rökning eller saltning. En ofta förekommande metod vid beredning av lax och sill var ’spekning’, där fisken en tid låg i saltlake för att slutligen efter en kompletterande torkning bli till ’spekelaks’ och ’spekesild’. 6