Koleraepidemin 1853 – ett hårt slag för Torsö

Skrivet av Walter Algotsson, Torsö

Nästan bortglömd, dold bland sly och buskar, alldeles vid ”Vassa-backen” – en bit från stora vägen ner mot Torsö, ligger kolerakyrkogården i Istaby. Den ligger som ett minne från tiden då koleraepidemin drog fram över bygden under 1850-talet.
P.g.a. smittorisken kunde inte farsotens offer begravas på kyrkogården i Mjällby utan särskilda kolerakyrkogårdar upprättades runt om på Listerlandet.
Bl.a. helgades en sådan i Istaby år 1853 av dåvarande kyrkoherden i Mjällby H.G. Hammar. Denne prästman verkade på Listerlandet 1851-1862.

Torsö drabbades hårt
1853 års epidemi, som var den första av två som hemsökte Listerlandet, drabbade fiskarebefolkningen på Torsö mycket hårt. Inte mindre än 11 personer avled i farsoten under tre månaders tid. Samtliga ligger begravda på Istaby kolerakyrkogård.
Namnen på offren är, enligt en av prosten Carl Adrian skriven minnesskrift: fiskaren Bengt Hansson, änkan Hanna Persdotter med dottern Kersti, ogifta Kersti Persdotter, hustrun Hanna Andersdotter med sonen: gossen Anders Matsson, fiskaren Nils Olsson med dottern Berta, änkan Karna Larsdotter, hustrun Pernilla Larsdotter-Letare samt änkan Kersti Åkesdotter. Den andra vågen av farsoten som kom 1857 skonade Torsöborna helt. Kanske berodde detta på att en viss immunitet fanns på fiskeläget efter epidemin fyra år tidigare.
Totalt avled 103 personer i Mjällby församling av den smittsamma sjukdomen.

Kommunen reste vården
1953, i samband med 100-årsminnet av kolerans härjningar, skedde en restaurering av koleragravplatserna genom dåvarande Mjällby kommuns försorg. Kolerakyrkogårdarna i Hällevik, Hörvik och Istaby ansades upp och försågs med minnesstenar med inskriptionen ”Här vilar offren för koleran 1853. Kommunen reste vården”. Den enkla och anspråkslösa texten erinrar dem, som av en händelse har vägarna förbi, om den onda tid då folket på Lister levde i ständig skräck för farsoten.
Kanske borde det vara på sin plats att de ansvariga instanserna – kommunen – eller kyrkan – på nytt rustade upp de numera nästan helt bortglömda viloplatserna.
Minnet av dessa våra ortsfränder bör bevaras vidare.
Åtminstone kunde orienterings- och vägvisningsskyltar kunna sättas upp så att intresserade besökare lättare kan besöka de snart bortglömda viloplatserna.