Berättelser från beredskapstiden
Skrivet av Walter Algotsson, Torsö
Beredskapsåren
En krönika om Torsö är denna om beredskapstiden under 2:a världskriget. Då hade den svenska militären bas på Torsö. Då väcktes livet upp på fiskeläget av beredkapstjänstgörande ”bassar” från olika delar av Sverige. Soldaterna hystes in i obebodda stugor ja, t o m missions-huset ändrades om till soldatförläggning.
Det sattes upp taggtrådsstängsel och s k ”spanska ryttare” längs med stränderna, skyttevärn och fort byggdes med febril brådska, den lilla hamnen spärrades och vaksamheten mot en ev. fiende var stor både natt och dag.
Drivande minor!!!
Vid flera tillfällen gick larm om drivande minor, som siktats ute till havs och drev in mot Torsölandet. De förosakade alltid stort pådrag och vidtagande av försiktighetsåtgärder. Sålunda berättas det om när en yngling från Hällevik, på väg till Torsö i vårkvällen för att besöka sin utvalda, mötte halva Torsös befolkning på flykt upp i skogen mot Istaby.
”Kör inte vidare kaar, da smälla naar som helst!” Och så fick han hela historien berättad för sig. Det var fara å färde försäkrades det honom. Handlarens fru hade tagit dagskassan med sig och flytt till Istaby och där låst in pengarna i slaktarens kassaskåp.
Nåväl, ynglingen fortsatte sin avbrutna cykelfärd. Han kom ner till hamnen där han fann resten av Torsöborna och beredskapsmilitären samlade.
De anfördes av oförvägne fiskargubben Herbert Olsson, som fattat posto ute på vågbrytaren med sin sjökikare. Han hade den drivande minan under uppsikt och rapporterade in till land om dess kurs. Dramatiken och spänningen var på topp. Det var ingen som vågade tänka på hur det skulle gå om minan skulle slå emot strandstenarna och explodera.
Antiklimax – den gången!
Alltihop fick emellertid den gången en antiklimax av ett slag som ingen av de närvarande hade kunde förutse. Minan visade sig vara en helt ofarlig boj, som slitit sig loss från sin förankring ute till havs. Till skillnad mot andra tillfällen då experter från Svenska Flottan brådskande anlänt till Torsö för att oskadliggöra drivande hornminor. Det skedde genom beskjutning ute till havs men då minorna kommit för nära Torsö-landet, fick männen med risk för sina egna liv, försöka få tag i minan och manuellt desarmera de dödsbringande sprängladdningarna. Ett nog så grannlaga jobb.
Gissa om dessa experter blev idoler hos fiskarpojkarna?
Halifaxbombare störtade
Natten till den 24 april 1944 väcktes Torsöborna av ett öronbedövande dån då ett krigsplan rusade fram tätt över hustaken och störtade i havet rakt söder om Torsö. Efter att ha slutfört úppdrag över Tyskland och dess ockuperade områden tog de engelska och amerikanska flygplanen tillbakakurs över södra Sverige. Torsöborna hade så här i krigets slutskede vant sig vid att höra det brummande ljudet från flygarmadorna snart nog varje natt . Den här natten slutade flyguppdraget för en av Halifaxbombarna ur 428:e skvadronen Royal Air Force i havet utanför Torsölandet. Sex av sju räddade sig. Av den sju man starka besättningen räddade sig sex med fallskärmar.Två av dem landade i Ivetofta, Bromölla kommun, fyra kom ner ute på Listerlandet. Piloten ombord, F/O Blake har aldrig återfunnits. Sannolikt lyckades han inte ta sig ut utan följde det störtande planet i djupet. Kanske hämmade hans skador, som han fått under beskjutning från tyskt luftvärn, hans rörelseförmåga. Kanske var det för att ge sina kamrater chansen att klara sig, som han höll maskinen i luften så länge som möjligt. Det får vi aldrig svar på.
Torsöbo tog hand om flygare!
En Torsöyngling, som befann sig på hemväg från ett ärende uppe i byarna, blev ögonvittne till flygplanets vingliga färd ner över Torsölandet. I Mörby hade han träffat på Kulla-gårdens dräng, norksättade Karsten med fästmö och under ungdomarnas samtal kom det engelska flygplanet vinglande över himlen. Dess färd slutade med ett brak söderut över Torsö.
– ”Hopp, det störtade säkert i Torsöviken, jag måste hem!
Torsöynglingen hoppade på cykeln och begav sig brådskande hemåt. I höjd med ”Lirelinna” vid Broaryd precis där som vägen går upp mot Hjärthalla, hörde han emellertid nå´t konstigt ljud. Vid den här tiden var en luftbevakningsstyrka placerad uppe på Hjärthalla och utsiktstornet där. Styrkan hade självklart observerat flygplanet och där rådde nu intensiv verksamhet.
Torsöynglingen trodde att ljudet kom därifrån.
Hello! Hello!
När han började cykla på nytt och dynamolampan spred sitt ljus över grusvägen hörde han på engelska: Hello! Hello!
Han stannade och uppmanade den okände att komma fram. ”Vad är det? Är det någon där, så kom fram!”
Då lösgjorde sig ur skuggorna en mansgestalt och kom fram mot Torsöbon. Mannen var iklädd flygaroverall och bar flytväst. Med tecken och åtbörder gjorde han klart för vår Torsöyngling att han hoppat ut i fallskärm från det skadade planet. Han blev lättad då han fick reda på att han befann sig i Sweden. Torsöyngligen hade känt igen ordet Sweden när flygaren frågat och nickat ivrigt. ”Jag kunde ju ingen engelska, men på något sätt gjorde jag klart för flygaren att han befann sig i Sverige och att han skulle följa med mej. Ja, han fick tom skjuts på min cykel ner till Istaby”.
Framkomna dit upptäckte de att det lyste i ett fönster hos Henrika-Bentas och där gick dom in. Efter en stund kom smedmästare Fritz Lindh också dit med en annan flygare, som kommit till smena efter sitt fallskärmshopp. Det ringdes till polis och militär och pojkarna från kriget togs om hand fvb till uppsamlingsläger i Dalarna.
Souvenir
Innan polis och miltär anlände hade Torsöyngligen storögt sett på när engelsmannen ryckt bort en av knapparna i sin flygaroverall och skruvat av knapplocket. Därmed visades en dold kompass som flygaren överlämnade som souvenir och minne från deras möte på vägen. På så sätt fick två unga män från två länder som p.g.a. olika omständigheter fått uppleva kriget på helt skilda sätt, en minnesvärd upplevelse tillsammans.
Explosion vid bärgning.
Bärgningsstyrkor fann Halifaxbombarens nedslagsplats dagen efter och bärgningsarbetet sattes igång. Planet låg på c:a 12 meters djup och vrakdelar hade spritts över ett relativt stort område. Flygmaskinens båda kraftiga landningshjul togs upp och fördes iland. Man arbetade för att om möjligt klarlägga chefspilotens öde men den 9 maj fick allt arbete avbrytas. En kvarvarande bomb nere i planet exploderade i en så kraftig detonation att botten på bärgningsfartyget sprack.Fyra besättningsmän skadades och båten måste skyndsamt sättas på grund i hällevik för att inte sjunka. Explosionen skakade husen på Torsö. Vidare bärgningsarbeten bedömdes som alltför riskabla.
Livsfarligt vrak.
Än i dag ligger Halifaxbombarens vrakdelar kvar utanför Torsö. Sportdykare har funnit föremål på platsen. Bla. har en av planets kulsprutor bärgats och förts i land. Det sägs att dykarna sett metallföremål av cylindrisk form som kan vara odetonerade bomber eller minor, vilket föranlett luftoperativa avdelningen vid södra Milot i Kristinstad att gå ut med varningar för att uppehålla sig eller dyka i området. Vraket kan vara livsfarligt ännu såhär långt efteråt, menar militärmyndigheterna.