Kustfort rester från beredskapsåren på Torsö

Skrivet av Walter Algotsson, Torsö

Under beredskapen 1939-1945, var det liv och rörelse på Torsö. Här som annorstädes vid svenska kusten låg beredskapsstyrkor förlagda.
Styrkor från I6, Kristianstad, underställda befälhavaren för Karlshamns skyddsområde, låg grupperade med 2:a komp mellan Grammahagen (väster om Västra Torsö) och Sissebäck, 3:e komp mellan Listershuvud och Grammahagen och 4:e komp vid Hosaby som bataljonsreserv. Befälhavare för styrkorna var Kapten GF von Ehrenheim 2 komp och kapten O Holmström 3 komp.
(Källa: Norringarnas historia 1939-1940, Erik Kjellqvist 1990. Kamratföreningen Norra Skåningar, Kristianstad. Winjetryck Tollarp. Se särskilt kartbild å sid 142)

Beredskapssoldaterna som var förlagda på Torsö inkvarterades i obebodda fiskarhus. Missionshuset på fiskeläget uppläts också som logement vid denna för vårt försvar så angelägna tid. Det var i april 1940, efter den tyska invasionen av Danmark och Norge som beredskapsstyrkan ryckte in på Torsö. Efterhand som krigslyckan vände för Tyskland och invasionshotet mot Sverige därifrån minskade, trappades styrkorna ner.

Som ett pärlband
Ett än i dag bestående inslag i beredskapsförsvaret är de många kustforten utmed kusten vid och kring Torsö fiskeläge. Från Sillnäs udde till Björknabben finns det elva fort uppförda. Räknat från Sillnäsudden ligger ett sådant fort mitt på östra Sillnäskusten (mot Västra Torsö), två vid ”Torsölägret” inne i Västra Torsöviken, ett i Kroneferet på Kronosanden, ett vid sommarstugeområdet (nuvarande Severins tomt), ett på ”Holmen”, (på kullen alldeles söder om Adolf Erikssons,) ett vid ”Töpplestejn” ett på ”Tjallis backar”, och tre stycken ute på Björknabben i öster.

Stål och betong
Alla hade samma konstruktion och ”planlösning”. Dom gjöts i stål och betong och täcktes med sten och jord för att smälta in i terrängen. Invändigt fanns det utrymme för mestadels två kulspruteskyttenästen. Öppningar eller portar ut mot havet erbjöd skottfält. Genom att forten låg (och ligger) så tätt kunde man lätt sikta in och beskjuta utifrån havet kommande eventuella inkräktare. Till varje fort hörde ett ”vakttorn” i vilket vakten hade gott synfält. För att slå larm skulle vakten använda sig av en visselpipa i mässing som hängde i en länk i tornet. Som minneoch souvenirer från dessa år, finns fortfarande sådana larmvisselpipor kvar hos många på Listerkusten.

Modernare värn
I början av 1980-talet utrangerades de gamla kustforten och ersattes med modernare fasta kanonvärn på flera strategiska platser runt svenska kusten.
P.g.a. alltför höga rivningskostnader lät man de gamla försvarsanläggningar vara kvar.