Skrivet av Folke Johansson
Efterforskningar av ättlingar till de omkomna, änkorna och deras barn har gjorts. Som längst har personer födda under 1890-talet dokumenterats.
I några fall gifte änkorna om sig och fick barn i det nya äktenskapet. Även dessa har noterats.
Några flyttade till Bornnolm, andra till Amerika.
Särskilda dokument har upprättats över ovanstående.
——————-
I berättelsen talar jag om fiskarhustrun Karna Olasdotter, som gick i väntans tider. Hon födde den 17 maj, alltså 11 dagar efter stormen, en dotter, som döptes till Magnhild.
Den äldste sonen, Jöns, blev även han fiskare, gifte sig och fick barn. Han drabbades tyvärr av samma öde som fadern och drunknade tillsammans med nio andra hälleviksfiskare den 30 maj 1879.
Sönerna Ola, Pehr och Bengt blev samtliga sjöman. De två förstnämnda vistades långa tider utomlands. Bengt (ni minns lille Bengt, som sprang och drog mor i kjolen) blev styrman och sedermera sjökapten. Han flyttade år 1887 till Asarum där han gifte sig och fick två döttrar (den ena dog som spädbarn). 1893 flyttade familjen till Karlshamn.
Magnhild gifte sig med en sjöman och fick tre barn.
Barnens moder, änkan Karna Olasdotter, gifte aldrig om sig. Hon levde ännu på 1880-talet.
Pehr Trulssons och Hanna Svensdotters äldsta barn, dottern Inga, skulle som jag skrev, flytta hemifrån. Som 21-åring kom hon till Torsö där hon tjänade piga i några år.
Hon gifte sig sedan med fiskaren Lars Bengtsson (F:1) och fick med honom sex barn. Själv levde hon till 1890.
”Lille Sven” – ni minns han som i berättelsen var med mor i garnhaven, där han sprang omkring och lekte med några brädstumpar, han blev sjöman. Han finns med i den s.k. ” Särskilda förteckningen” i kyrkböckerna år 1882, men jag har tyvärr sedan inte lyckats utröna hans vidare öden.
Som ni kanske minns, så var det särskilt svårt hemma hos Pehr Svensson och hans familj. Far och mor och tre barn låg sjuka. Stormen tog deras två unga söner, Ola och Hindrik, 26 resp 16 ar gamla. Det innebar ett svårt slag för den fattiga familjen, men livet måste ju trots allt gå vidare.
Dottern Karna skulle senare bli min morfars mor. Och sonen Svensson skulle bli farfar till Betty Svensson, gift Roskvist. Han var faktiskt döpt till Svensson i förnamn. Och till yttermera visso hade han en bror sam hette Jönsson i förnamn. De hette följaktligen Jönsson Pehrsson och Svensson Pehrsson.
Pehr Mattsson efterlämnade änkan Berta Olasdotter (som f.ö. var dotter till min farfars morfar). Och sonen Bengt, född 1850 förlorade sin far. Bengt dog som 16-åring. I dödboken står ej angivet av vilken orsak. Själv dog Berta på sin 50-årsdag i ”hjernfeber’.
Sven Larsson d.y. var, som jag skrev, änkling sedan hösten året innan.
Hans två små barn Cathrina och Ola, skulle även de få en alltför kort
levnad.
Cathrina dog som 27-åring och ogift i lungsot, medan brodern Ola vid
24 års ålder dog i typhoidfeber (tyfus – en tarmsjukdom). Han var sjöman och ogift.
Slutligen. Mjellby Församlings omtyckte kyrkoherde, Hans Birger Hammar, gick ur tiden den 25 april 1862, blott 47 år gammal. Dödsorsaken var ”cerebral feber”, troligen förorsakad av överansträngning. Hans stora arbetsbörda hade brutit honom i förtid.
Många gripande händelser berättas från hans dödsbädd. Bland de sista ord han yttrade i livet var dessa: ”Sjömännen på det vilda havet dör lugnt, då han somnar i Frälsarens armar”.
Han begravdes den 6 maj 1862, på dagen åtta år efter den svåra stormen då 23 fiskare från socknen omkom. Det berättas att då de annars så lydiga hästarna stod vid prästgårdstrappan för att köra likvagnen till kyrkan, så vägrade de att gå från stället. Mjellbybönderna fick bära kistan till kyrkan. Stora människoskaror följde den älskade herden till den sista vilan.
1994/Folke Johansson