Skrivet av Walter Algotsson, Torsö
Vrakekan var Torsöfiskarnas största båt och var den havsgående fiskebåten. Den användes huvudsakligen till ”att vraka” efter sill samt vid torsk och laxfiske både i hemmavatten och vid längre fiskefarter till bl.a. Bornholm och öländska Grönhögen. Längden varierade mellan 24 och 30 fot.
Ordet ”vraka” betyder att driva ”vind för våg”.
Att vraka innebar att man efter avslutad utsättning av sill- eller laxgarnen, förtöjde båten vid den långa räckan av garn. Med en fotogenlykta som varningsljus drev man utan fast förankring under natten. Den långa garnlänken fungerade som ett effektivt drivankare.
Höstfiske
Vrakfisket bedrevs huvudsaklingen om höstarna. Redskapen sattes ut sent på kvällen och drogs när morgonen kom. Efter att nät och fångst var ombordtagen sattes kurs på hemmahamnen för att mäta upp och avyttra den bärgade fisken.
Den tidiga vrakekan var öppen och riggad med ett enda asymetriskt råsegel, som hissades på en mast mitt i båten. Masten var stagad med förstag och vant. Vid varje vändning måste seglet firas, lyftas runt masten och hissas på nytt på läsidan. När man seglade bidevind spändes förliket ut med en spristång för att seglet skulle stå väl.
Tunålar – tidens snabbkopplingar
För att få seglet bättre upp i vind och motverka att riggen tyngde ner i lä brukade man ”masta över”, dvs man förlängde läsidans vant och förkortade lovartsidans så att masten kom att stå nästan lodrätt trots båtens krängning. Denna manöver med vanten underlättades av ”tunålarna”, som fungerade som snabbkopplingar för vanten.
”Tunålen” var ett vinkelväxt trästycke, vid vars kortända vantet var fäst. Den långa delen stacks genom en vid relingen fästad stropp och drogs in mot vantet där den låstes i läge med en ögla. En sådan ”tunål” finns bevarad i samlingarna vid bl.a. Hälleviks fiskemuseum.
Stor, topp, fock o klyvare
De tidigare öppna båtarna däckades vid 1900-talets ingång, försågs med däckshus, mindre lastrum och fick en ny ändamålsenligare riggning.
Råseglet ersattes med moderna typer av segel. Den vanligast förekommande segelriggen var storsegel, topp, klyvare och fock. Masten var fällbar.
Tändkulemotor
Tiden 1910-1920 däckades båtarna och segelstället byttes ut mot tändkulemotorn. De allra första motorerna som installerades i vrakekorna på Lister kom från Ola Svenssons Motorfabrik i Höör, – de s.k. ”Höör-kärrorna”. De hade börjat tillverkas 1897 och var stora och otympliga konstruktioner. Motorn var en encylindrig fyrtaktare som drevs med fotogen och tillverkades i olika storlekar från tre och upp till tio hästkrafter.
Konkurrerande motortillverkare dök efterhand upp på marknaden med nya lösningar.
Dessa nya modeller av tändkulemotorer blev mindre och mindre i konstruktionerna, men hade fler hästkrafter än de tidiga föregångarna. Tillverkningen i längre serier pressade också priserna och fler och fler fiskare kunde på såsätt har råd att installera motorer.
Vanligaste maskintypen var ”encylindare” på 4-6 hkr.
Fabrikaten var företrädesvis Västervik, Säffle eller Skandia.
Med blåslampa värmdes tändkulan tills den glödde. Så kröp en man fram och runt motorn och tog tag i svänghjulet. Här fanns en liten knopp infalsad. Denna drogs ut och med handkraft drogs hjulet runt och maskinen gick igång.
Kajutan
I vrakekornas däckshus akter ut, erbjöds fiskarena skydd mot väder och vind. Här samsades fiskarena med motorn om utrymmet. Och här bodde och vilade dom när dom var ute på vrakfiske. Ibland på långfärder (till Grönhögen på Öland och till Bornholm bl.a.) bodde man ombord flera veckor i sträck, men oftast bara för en vraknatt i taget.
Två små ventiler i kajutans främre skott släppte in dagsljus men det mesta dagsljuset kom från kajutluckan, som hölls öppen under gång. Denna lucka kunde ibland förses med ett hopfällbart vindskydd, en styrhytt.
Inredningen i däckshusen var synnerligen enkel.
Två låga kojer, en vid vardera sidan om maskinen, erbjöd fiskarena sovplatser. Här kunde gubbarna ta igen sig några timmar under vrakfisket innan det var dags att dra garnen.
I kajutan fanns som regel mindre skåp placerade vid vardera sidan om nedgången (”kajyttahålet”). Här förvarades proviant, färskvatten och nödvändiga tillbehör, som sjökort, kikare, motoroljor och annat för sjön. Kajutan kunde också vara utrustad med en mindre järnspis (s.k. ”ege-spis”) försedd med ringar. Spisen kunde vid gynnsamma väderförhållanden fungera som värmekälla och möjliggöra tillagning eller värmning av mat under vraknatten. Huvudsakligen användes emellertid spisen då vrakbåtarna låg i bortahamnar. Som t.ex. vid de längre fiskefärderna till Grönhögen på Öland, där Listers fiskeflotta kunde ligga på laxfiske veckovis om vårarna, eller vid sillfiske på Bornholm under sommarmånaderna.
Till inredningsdetaljerna hörde också en klocka med ringverk som hängde på en spik i skottet (kajuteväggen). Dessa klockor hade en mycket särpräglad form. Minkfarmaren och fiskaren Edvin Hellberg har en sådan ”ege-klaucka” i sin ägo.
Bildtext: Ett glatt gäng fiskepöjkar från Torsö ombord i SG 385. Fr.v. Seth Lysell, Gösta Listersjö, Torsten Thörnberg, Harry (eller Bernhard) Persson och Ludvig Thörnberg. På bilden ser man tydligt det lilla hopfällbara vindskydd som omtalas i artikeln.