Skrivet av Walter Algotsson, Torsö
Blekinge-ekan, som är en av Sveriges mest bekanta bruksbåtar, har varit föremål för flera forskares intresse genom åren. Man härleder dess ursprung tämligen säkert. Ekan kom att utvecklas vid inre Hanöbuktens kustland på tidigt 1700-tal.
I flera verk, bl.a. Eskeröd: Bruksbåtar och Skanse Blekingebåtar har ekans mått och utformning i detalj klarlagts. Beträffande ekans rigg är inte forskarna helt samstämmiga.
Genom min farbror, mästerlots Per-Ander Persson i Hällevik, har jag fått reda på hur ekorna var riggade kring Listerkusten. Enligt samtal som Per-Anders haft med sin far, Herman Persson (min farfar) som var en båtbyggare med rykte längs Listerkusten har riggningen klarlagts sålunda:
Mot toften
På de flesta rekonstruktioner och målningar ser man masten nedsatt genom ett hål i framtoften. Dessa avbildningar torde vara felaktiga. Bara att resa en sådan tung mast, som det här var frågan om, var ett ordentligt karlgöra. Skulle man dessutom tvingas göra detta i öppen och ”rum” sjö skulle det fordras åtskilligt av mannakraft.
Nej, enligt de berättelser som Herman Persson angav var det i stället så, att masten restes mot toften, passades in i ett halvcirkelformat uttag och låstes fast med ett järn.
När man kommit ut till fiskeplatsen, satt sina redskap och vrakat ett antal timmar samt bärgat fångst och redskap gällde det att resa mast och sätta segel och kurs på hemmahamnen för avsättning av fångsten. (Masten fälldes alltid under vrak för att inte fresta på redskapen).
Vågkraften utnyttjades
Vrakekan manövrerades så att man hade sjön in från akter. Man gjorde fast ”rejse-tuet” (vanterna) parallellt med masten och inväntade en våg akterifrån. Härvid kunde man tillgodogöra sig vågens hävkraft när man lyfte masten uppåt, framåt. En man passade in mastfoten och när de övriga i besättningen rest masten fullt, låste han fast med järnet. Därefter förflyttade han sig raskt fram och gjorde fast förstaget i stävträdet. Fästet var placerat en bit ner och in i ekan – inte som på många avbildningar i själva stävspetsen. Den övriga besättningen gjorde fast vanten mellan rejsetu och akterträ på relingssidan samt sträckte vanterna med vantsträckarna. Vantsträckarna var speciellt utformade och stacks in i öglor i bord-läggningen och kunde vridas om för att reglera bästa sträckningen.
På detta sätt kunde en besättning på tre man ledigt klara av den svåra manövern att sätta mast och segel i öppen sjö.