Det flyter Jordanvatten i Torsö. Åtminstone tror författaren S. Neander-Nilsson det. I sin beryktade folklivsskildring ”Byn under berget” påstår han att det heliga flödet väller fram i Olsa-Hannans kås i östra Torsö. Där undfick i varje fall Ola Jössas Nilla från Siretorp den stora döpelsenåden en däven sommardag för mycket länge sedan. Nilla mottog med andra ord det baptistiska vuxendopet. Hennes s.a.s. gamla människa förintades i vågornas sorl och när hon åter stod på stranden var hon bildlikt talat tvagen ren i Lammets blod.
Att Ola Jössas Nilla lemmade in sig i den lilla förföljda skaran av baptister som då fanns på Listerlandet hade väl sin orsak främst i att hon hade en syster i Torsö vid namn Hanna som redan kommit under den stora vuxendopnåden. Under vuxendopets rika välsignelse hade också Hannas man den storvilne fiskaren Karl Johan Olsson kommit och med stor frimodighet lämnade dessa tre den svenska kyrkans lära.
När man studerar baptismens mycket ojämna utbredning på Listerlandet i gamla tider så måste man onekligen fråga sig varför den fick sitt huvudsakliga fäste just i det lilla undangömda fiskeläget Torsö. Svaret på den frågan är rätt och slätt Nils Broberg. Denne man som föddes 1861 i Mjällby Ljunga på Listerlandet hade i sin tidiga ungdom vunnits för baptismen och kom hela livet igenom att på ett frejdat och oförväget sätt försvara denna lära. Baptist blev han närmare bestämt ute på Bornholm där han i 20-årsåldern arbetade som hamnbyggare. När han omsider återvände till sitt gamla hemland igen var han så tänd på den nya läran att han sökte sig till en predikantskola där han ytterligare utvecklade sin redan så förnämliga predikogåva.
Efter hemkomsten till 1880-talets Listeland gick han i Andens väldiga döpelsekraft ut i byarna på halvön och förkunnade vikten av vuxendopet i den mån man en gång önskade ärva himmelriket. Men tro inte att den unge baptistpastorn Nils Broberg därmed inledde en dans på rosor. Det berättas att han till sist fick den myndige Mjällbyherden, hovpredikanten Per Andreas Berggren på nacken. Nils Broberg blev naturligtvis stämplad som en viloande och det gick t.o.m. så långt att man satte honom i Karlshamns häkte under två korta perioder. Han satt där en vecka i stöten och levde på börd och vatten. Men den som inte lät sig knäckas det var Nils Broberg. Han satt i sin cell och prisade Herran med väldig kraft och det fanns all anledning att likna honom vid en sentida Paulus som kunde konsten att glädjas i sina bojor.
Varje gång Nils Broberg transporterades till fängelset skedde det per hästskjuts och vid fjärdinsmannens sida. Fullt så högtidligt var det inte när han avtjänat sitt ”straff”. Då fick han helt sonika gå till fots hem. Tåget kunde han inte ta ty det hör till saken att järnvägen mellan Karlshamn och Sölvesborg hade ännu inte sett dagens ljus.
Under några år kring sekelskiftet verkade Nils Broberg som baptistpoastor i Hamra på södra Gotland. Men sjäålvfallet kunde inte den orädde döpelsepredikanten från Listerlandet leva på sin urusla predikantlön. För den skull utövade han sitt civila yrke därute på gutarnas ö. Han tillverkade nämligen trätofflor och hade ord om sig att vara sällsynt skicklig yrkesman.
Till Lister återkom Nils Broberg som sagt något av 1900-talets allra första år och att han då kom att bosätta sig just i Torsö berodde väl närmast på en slump. Dock förde detta det goda med sig att baptisteriet fick en bra grogrund i sandstormarnas fiskeläge på Listerhalvön. Nils Broberg och hans hustru Pella inredde en predikolokal i sin toffelmakarestuga nere vid stranden och med tiden växte det upp en liten trogen skara kring baptistprofeten Broberg. Undan för undan döpte han sina efterföljare i Olsa-Hannans kås eller ute vid Töppla sten. Och naturligtvis satte han den heliga tvagningen i scen när sommarsolen värmt upp kåsarnas vatten och ljumma sunnanbrisar svepte in från havet. Och där stod Nils Broberg som en sentida Johannes Döpare och vann själar för den tillkommande staden, för det himmelska Jerusalem.
Om inte mina efterforskningar slår alltför fel var baptiskskaran i Torsö till antalet tio, dvs inklusive Nils Broberg själv. Jag är ingen vän av torra uppräkningar men låt mig ändå nämna medlemmarna vid namn. De var följande: Pella och Nils Broberg, Torsö, Beda och Bror Månsson, Torsö, Hanna och Karl Johan Olsson, Torsö, Ingrid och Nils Johansson, Istaby, Ola Jössas Nilla, Siretorp samt Nanny Lysell, Istaby.
Det allmänna omdömet om Nils Broberg är att han var en gudabenådad förkunnare. Han hae en väldig dragningskraft och till detta bidrog väl inte minst hans patriarkaliska yttre. Han odlade ett prydligt profetskägg och med jämna mellanrum lät han handen stryka över detta allteftersom hans beryktade andliga målföre vällde ut i den låga preikosalen. Nu har baptismens en gång så skyhöga vågor sen länge lagt sig till ro vid Torsöstranden. Men minnet av fiskelägets döpelsetider skall dock aldrig förblekna. För alla tider skall den lilla kustbyn framstå som den ort på Listerhalvön där baptismen för några korta år upprättade sitt högkvarter.
Nu sover Nils Broberg i sin tysta grav på Mjällby kyrkogård. Hans döpelsekraft har förvisso nått sin fullbordan på den andra sidan Jordans strand. Nils Broberg blev 84 år gammal. Hans hustru Pella blev hela 93 år innan hon kallades hädan. För att återvända till Nils Brobergs sällsynta predikotalang må här avslöjas att det t.o.m. fanns gamla härdade fritänkare som erkände hans sällsport stora andliga kraft. Vid hans frånfälle sade de om honom: blev icke denna människa bärgad in i himlen så blir ingen annan det heller. Således ett högt betyg åt en Herrens tjänare på det stormiga Listerlandet.
Nils Broberg kom från en intellektuell släkt på Lister. Hans far Anders Broberg hade tjänat som fältskär inom den marina krigsmakten i Sverige. Därtill må läggas att Nils hade en bror vid namn Elias som verkade som tandläkare på halvön. I ärlighetens namn bör dock tilläggas att legitimerad var han inte men onda tänder kunde han dra ut på ett i det närmaste smärtfritt sätt. Folk menade att han inhämtat goda lärospån hos sin fader, den gamle erfarne fältskären Broberg.
Men än en gång över till Torsöbaptisterna. Det skall i sanningens namn sägas att när den numera hädangångne Listerförfattaren S. Neander-Nilsson fångar de religösa stämningarna där hemma i byarna så gör han det alltid med en viss ironi. I sin dikt ”Strandhugg” i samlingen ”Skapelsens år” har han på ett drastiskt sätt lyckats porträttera ”baptistan” Hanna från Torsö. Hon har nämligen råkat förirra sig upp till ett Frälsningsarmémöte uppe i byarna och rätt som hon sitter där faller anden på henna och hon stiger och och vittnar. Så här skildrar S Neander-Nilsson denna händelse och tillåt mig att få avrunda denna artikel med den mycket färgstarka och talande diktstrofen: ”Hanna från Torsö som frälstes i fjol / avlägger vittnesbörden – / i blodröd jacka och sommarkjol – / om åkrar som vitna till skörden. / Hon talar om Petrus och hanen som gol / och galer han ännu så hör den! / Frälsningsarmén gör strandhugg i byn / en solhet söndag på stranden. / Löjtnanten talar om svalkan i skyn / om dem som har frälsats i anden / Hanna, som känner sig kommen hem / ropar i glädje tål all dem / som räddats från helvetesbranden”.
OVE JOHNSSON
Artikel skriven av Ove Johnsson, 30 juli 1975